Snooks Eaglin och George Porter Jr. - Young Girl.
Så konstigt det blev! Läste i tidningarna att Lennart Persson från Malmö har avlidit. Jag kände honom inte, i själva verket har jag aldrig hört talas om honom. Ändå tillhörde vi samma generation och hade tydligen samma musiksmak. När popskribenterna nu kallar honom en av "Sveriges bästa och viktigaste rockjournalister" varken vill eller kan jag ifrågasätta det, det verkar ha varit så. Men nu skall vi lämna Lennart Persson, och det är då det börjar bli lite konstigt alltihop.
Skriverierna om musikjournalister fick mig att fundera över mina egna gamla favoriter: Wermelin, Wretlind, Hasse Sidén m.fl. Men ingen är större i mina öron än Olle Helander! När jag kollar ser jag att han skulle ha fyllt nittio i år. 90! Men han dog långt tidigare, innan han fyllt sextio, f.ö. vid samma ålder som nyssnämnde Persson. Olle Helander blev anställd på radion som "jazzchef" 1950 (idag finns det väl ingen med den titeln där?), och det var han som startade det legendariska radiobandet. Men för mig och många i min generation kom Olle Helander att bli vår ciceron i Blueskvarter.
I en tid när vi genom bland annat Rolling Stones började ana bluesens storhet visade det sig att Olle Helander kände alla bluesartister redan - åtminstone verkade det så! På sitt lågmälda sätt tog Helander oss med till New Orleans och Chikagos bakgator, till bordelldistrikt eller rent av hem till bluesfolkets råttbon till bostäder. För det konstiga var att även artister som börjat göra sig ett namn internationellt i många fall fortfarande var utblottade. Idag finns en hel del av Helanders epokgörande bluesprogram samlade på CD. För egen del har jag ett program sparat på band, en intervju med Snooks Eaglin.
Snooks Eaglin var en ung man, blind sedan födseln, som genast gjorde ett stort intryck på mig. En gång när mina föräldrar skulle åka ner till Göteborg bad jag min mor att gå in på Weideles skivaffär och fråga om de hade något med Snooks. Nu femtio år senare häpnar jag att hon faktiskt gjorde det, och hon återvände till på köpet med min första Snooksskiva - så här femtio år senare är jag nästan mer imponerad än jag var då att hon fixade skivan! Därefter blev det ytterligare några Snooksskivor köpta, men sedan försvann väl bluesen mer eller mindre ur min tillvaro.
Förra året råkade jag söka på Snooks på YouTube. Jag tänkte mig att han var död och borta, men döm om min häpnad när det visade sig att han fortfarande var igång, och han har med tiden fått lite av kultstämpel. Han lät annorlunda från sina äldre inspelningar, men han lät bra på ett nytt sätt! Tänkte att jag skulle ta och lagra lite av hans låtar, men det blev inte av. Så läste jag då om Persson, vilket förde mig vidare till Helander, och då tyckte jag att det var dags att kolla om det hade kommit något nytt med Snooks Eaglin. Och det hade det ju på sitt sätt. Under flera av låtarna fanns det "R.I.P" i inläggen...
Det visade sig att Snooks avled i februari, 73 år gammal. Fast det anade ni väl redan av ingressen? Känns bra att Snooks hedrades med en Second Line parad, där unga som gamla, vita som svarta deltog. Det hann att hända mycket på vägen sedan den där gången Olle Helander letade sig hem till den unge Snooks...
Rubriken på inlägget har jag hämtat från en textrad i den traditionella låten "When they ring them golden bells" som Snooks gjorde på sitt eget vis på den första LP:n med honom som jag kom över.
Inlägget först publ. på Tjavvel 24 maj 2009.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar