Building a Mystery (2009)

"Det lider allt mot kvälls nu, och det är allt mörk svart natt snart", som Frödings gamla bergtroll uttryckte det. Dags då att bege sig in i drömmarnas mystiska värld, och då kan ju Sarah McLachlans "Building a mystery" vara en passande avstamp!

Sarah McLachlan kommer från Nova Scotia, och det ger mig anledning att ta upp ett gammalt mysterium med anknytning dit. Men låt oss börja historien i British Columbia på andra sidan Kanada (och dit f.ö. Sarah senare flyttat - världen är liten, även om Kanada är stort!). Många av oss har förstås hört talas om de fem makabra fynden av fötter i sportskor som på kort tid flutit i land där, utan att det finns någon känd olycka att sätta i samband med fynden. Men den historia jag tänker berätta om handlar om Jerome, mannen från havet.

Det hela börjar på stranden vid Fundy Beach, Nova Scotia sensommaren 1863. Ortsborna hade observerat ett clipperfartyg utan flagga som strök omkring utanför kusten den dagen. På morgonen nästa dag tog en ortsbo vägen längs stranden, när han vid ett stort klippblock observerade en varelse som han först tog för en säl. När han gick närmare såg han att det var en människa som satt där, med en vattenflaska och några skeppskorpor bredvid sig. Ortsbon skyndade fram till den genomfrusne stackaren för att ta hand om honom, och fick då se att mannen saknade underben - de var amputerade strax ovanför knäna, och de blodiga bandagen avslöjade att ingreppet var gjort helt nyligen. Fotspår runt fyndplatsen visade att människor hade rört sig där innan spåren hunnit sköljas bort av tidvattnet.

När den upphittade mannen förts till byn kunde man konstatera att amputeringen av hans ben var utfört av någon som hade kirurgisk kompetens. Man uppskattade mannens ålder till c:a 25 år, och hans klädsel och kroppskonstitution skvallrade om att han snarare var en bildad man än enkel sjöman. Efter att mannen fått vila ut försökte man tala med honom, men han yttrade bara ett ord som tolkades som "Jerome", och från och med nu fick det bli hans namn. I övrigt log han bara oförstående inför alla försök att tala med honom, och man anade att Jerome inte talade engelska. Man inhyste honom då hos John Nicholaus, en person som behärskade sju språk, men inte heller han lyckades upprätta någon form av dialog med Jerome. Nicholaus tyckte sig dock märka att den mystiske mannen verkade förstå franska och italienska.

Rykten började förstås florera, som att Jerome kanske straffats för myteri, eller att han varit fånge på ett slavskepp. Inget av detta blev bevisat, och Jerome förblev tyst. De enda som kom honom någorlunda nära var barnen, som han inte var fullt så reserverad emot, annars tycktes Jerome leva i fruktan för det outtalade.

Familjen Nicholaus fick bidrag från Nova Scotias styrande för Jeromes uppehälle, och han stannade hos dem i sju år, men när fru Nicholaus avled flyttades Jerome till en annan familj. Han fortsätte att uppehålla sig nere vid stranden, där han kunde tillbringa en stor del av dagarna med att ordlöst stirra ut mot horisonten. Fortfarande var det barnen som fick viss kontakt med Jerome, medan han bara svarade "no,no,no" om någon vuxen försökte få kontakt med honom. Ett av barnen var säker på att Jerome hade svarat "kedjor" när hon vågade sig fram för att fråga vad som hänt med hans ben.

De vuxna gav sig dock inte, någon hade frågat Jerome om var han kom från och tyckte sig ha hört honom svara "Trieste". En annan frågade vad hans fartyg hette, och trodde sig ha fått svaret "Colombo". Efter att ha lurats att tala hade Jerome sjunkit ner i en depression som fick honom att isolera sig på sitt rum under lång tid, modstulen och utan matlust. Vid ett tillfälle när någon besökt Jerome på rummet och lagt handen förtroligt på hans axel hade Jerome skrikit "I´ll bite you!" på felfri engelska.

Jerome sjönk allt djupare in i sin kroppsliga och själsliga isolering, mestadels satt han nu på sitt rum och fortsatte att härifrån stirra ut genom fönstret mot havet. Han föreföll att plågas av några smärtsamma minnen, och det fanns de som tolkade hans uppträdande som om han led av dåligt samvete för något han gjort i det förflutna. Bara kort tid innan Jerome avled besöktes han av en nu vuxen dotter till John Nicholaus, ett besök han verkade uppskatta. Det sägs att han till och med försökte tala med sin besökare, men han hade nu varit tyst så länge att han verkade ha förlorat talförmågan.

Så en stormig natt 1912 kom döden och befriade den gåtfulle mannen från havet från hans plågor, och han vilar tillsammans med sin hemlighet på den katolska kyrkogården i Meteghan. Ortsborna glömmer dock inte Jerome, vid senaste sekelskiftet lät man resa en minnessten över honom på kyrkogården, och den stora klippa där han återfanns en gång heter nu i folkmun "Jeromes sten". Och nog är det väl märkligt att i två av de största mysterierna i Kanada handlar det hela om ben och fötter! I det ena fallet avsaknaden av underben, i det andra fötter utan kroppar...

(Inlägget ursprungligen publ. på Tjavvel 12 jan. 2009.)