En extraklapp!

Apropå Martina McBride i föregående inlägg visade det sig vid en gallup på jobbet idag att 100% av två tillfrågade inte hade sett och hört hennes duett med Elvis Presley i Blue Christmas från albumet Christmas Duets som kom 2008. Så kan vi ju inte ha det, så här är den!

Detta är alltså en trickinspelning, men en otroligt skicklig sådan! (Gangstersnubben som klippte ihop amatörfilmen med kungen och en strippa borde rodna av skam vid en jämförelse...)

Lyssnerians julfavorit 2011

Så är då Lyssnerians officiella julsång 2011 högtidligen utsedd: det blev Martina McBrides starka version av Charles Browns "Please Come Home For Christmas", ursprungligen utgiven 1960. Med femtio år på nacken står sig låten sannerligen väl än idag! God Jul, gott folk!

Violen från Fyn

Lite ljuv musik från danska Fyn, i form av teamet Harald Haugaard och Helene Blum Quintet i
"Vil Du Som Jeg". Inspelningen kommer från programmet Horo Gheallaidh på BBC:s skotska kanal Alba. Synd att vi känner så lite till de här artisterna i vårt land...

Robert Cray - Love Struck Baby

Robert Cray (född 1953) är en favorit som jag följde tidigt i karriären (han gav ut sitt första album 1980) , och jag har ett par vinylskivor med honom någonstans. Nu var det länge sedan jag hörde något med Robban, så jag blev glad över att finna honom i god form på den här hyllningen till Stevie Ray Vaughan. (Visst låter det väl Chuck om den här låten?)

En stund av rofylldhet

När Vashti Bunyan (se föregående inlägg) turnerade i USA 2007 fanns cellisten Helena Espvall (från the Espers) med bakom henne. Som namnet antyder kommer Helena från Sverige, men hon är numera verksam i USA. Att Helena Espvall inte glömt rötterna kan vi höra i några svenska folkmelodier med henne som finns utlagda på internet. Den här rofyllda inspelningen av Kristallen den fina finns utlagd sedan september, och har hittills bara haft 120 besök. Det borde bli många fler!

Vashti, en perenn med sen blomning

Vashti Bunyan: Which Will (Live)

Vashti Bunyan (född 1945) hör till samma generation som Marianne Faithfull, debuterade ungefär samtidigt som henne och i likhet med Faithfull med material av Jagger/Richards (inte så underligt kanske, eftersom det var Stones manager som upptäckte henne). Men Vashtis karriär gick i stå, och hon drog sig besviket tillbaka från skivindustrin i början på 1970-talet med bara några få plattor bakom sig. Medan Vashti levde som trebarnsmamma och ägnade sig åt djuruppfödning hände det dock saker "i det fördolda".
Vashtis skivor fick något av kultstatus, vilket resulterade i att hon kunde göra comeback i början på 2000-talet. Vashti Bunyan gör ett anspråkslöst och behagligt intryck. Som hon säger med en suck när hennes trettioåriga bortavaro kommer på tal:"I know. I still can't quite get to grips with that."

Gött ös!

Social Distortion: "California (Hustle and Flow)".

Inte ofta man hör sådant här nuförtiden, så det vill till att ta chansen när den gives! Social Distortion ("SxDx") har hållit igång sedan 1978, och den nuvarande formationen är Mike Ness, Jonny "2Bags" Wickersham, Brent Harding och David Hidalgo J:r. Ness är den ende medlemmen sedan originalbandet, som spelade så sent som i somras i Sverige. (Tycker f.ö. även att den här låten med dem är värd att lyssna på!)

Det skall vi fira!

La Réjouissance-Music for the Royal Fireworks

"Tjavvelgruppen" har nu utökats med en särskild musiksida, och det är här på Lyssnerian som bl.a. "Veckans Val" kommer att presenteras fortsättningsvis. Jag har plockat över 42 musikinlägg från Tjavvel, de äldsta ända från 2008. Fantastiskt nog låg de flesta kvar på YouTube när jag gjorde denna nyuppladdning, endast ett fåtal har utgått.

Riktigt i kronologisk ordning blev nyordningen inte, men bra nära! I titeln står årtalen för inlägg gjorda före det här (det är alltså inte inspelningsåret för låten!), och under varje inlägg står datum för när det lades ut på Tjavvel. Gamla kommentarer har tyvärr inte följt med, men de som görs här fr.o.m. nu finns det förstås plats för. Välkommen till Lyssnerian!

Tillbaka till Tjavvel? Det finns länk längst ned på sidan, eller klicka här!

Fenomenet från Kap Verde (2011)

Cesária Èvora - Petit pays (1996)

För bara någon månad sedan meddelade Cesária Évoras agent att hon nu avslutar sin karriär till följd av vacklande hälsa. Cesária, eller Cize som hennes vänner kallar henne, föddes i Mindelo på Kap Verde och fyllde sjuttio år den 27 augusti. Så sent som i somras framträdde hon i Aten. Cesária Évora har sålt över fem miljoner skivor, trots att hon var 47 år gammal när hon gjorde sin första skivinspelning. År 1999 nominerades hon till en grammyutmärkelse. På hennes repertoar står såväl musik från Kap Verde som fado och modinha (en brasiliansk musikgenre).

(Det här är det sista musikinlägget som flyttats över från Tjavvel, där det placerades den 7 november 2011. I fortsättningen läggs alla musikinlägg in direkt här på Lyssnerian!)

Stämsång från södern (2011)

Delta Rae är en grupp från Durham, North Carolina som står inför sitt stora genombrott. Den här välgjorda videon (av den kinesiske regissören Lawrence Chen) har många bottnar, men det är ändå Delta Raes imponerande stämsång i Bottom of the river som fått mig att spela videon gång på gång. Trots att låten har rötterna långt tillbaka i söderns historia känns den samtidigt ny och fräsch.

(Detta inlägg lades först ut på Tjavvel 26 oktober 2011 innan det flyttades hit.)

Stämningsfyllt från Afrika (2011)

Den här videon är inte dagsfärsk (uppladdad 2009), men jag vill gärna dela med mig av musikupplevelsen! Jag vet inte om det är min nypåflugna förkylning eller låten som gör att mina ögon tåras varje gång jag spelar den...

Neria framförs av Oliver "Tuku" Mtukudzi, född i Harare 1952, och handlar om kvinnors styrka, att de skall ta plats och inte känna sig underlägsna. "Tuku" skrev Neria som ledmotiv till en film med samma namn som spelades in redan 1993.

(Det här inlägget lades först upp på Tjavvel 16 oktober 2011 innan det flyttades hit.)

Opluggat blåvitt bidrag (2011)

För första gången faller veckans val på en finsk representant, nämligen Sunrise Avenue som gjorde den här akustiska och avspända versionen av sin I don´t dance en sensommarkväll i Tyskland. Den som föredrar det lite större formatet kan avnjuta den här.

(Upplagd på Tjavel den 9 september 2011.)

Sydamerikansk glöd! (2011)

Fanny Lu - Fanfarrón

OK, bara att erkänna att jag föll som en sten första gången jag hörde och såg den här videon! Fanny Lu föddes 1970 (eller 1973, uppgifterna varierar...) i Colombia och heter egentligen Fanny Lucía Martínez Buenaventura. Skulle tro att den här låten kommer att höras lite varstans rätt snart (om den inte redan gör det?).

(Inlägget först publicerat på Tjavvel 27 augusti 2011.)

Bleknade minnen (2011)

Tycker om tonen i den här låten, och den bleknande smalfilmen väcker egna tankar på den tid som gått. "Egyptian" består av paret Dan Reynolds och Aja Volkman. Hon är även medlem i den etablerade gruppen Nico Vega, och har dessutom gjort en del sololåtar - "Frog Prince" bl.a.

(Den här videon lades först upp på Tjavvel den 14 augusti.)

Ett somrigt vykort från sydostasien (2011)

Läser i bladet att "hemester" sedan några år tillbaka blivit allt mer trendigt. "Hemester" innebär att man skippar kringflängandet och istället stannar hemma under korkeken (eller motsvarande) och luktar på blommorna. Och det är precis vad jag har gjort denna sommar - för en gångs skull kan man väl känna sig som trendnisse då...

I sanningens namn kanske uttrycket i sig döljer ett försök att göra dygd av nödvändighet; språkrådet skrev 2009 att "till följd av den rådande finanskrisen och svikande privatekonomi hos många svenskar har det snabbt blivit populärt att stanna hemma på semestern, eller åtminstone semestra i Sverige och skippa den dyra utlandsresan."

Okej då, det kan så vara, men jag måste nog säga att mina fem veckor på hemmaplan, avbrutna endast av en weekend i Värmland och en utlandsvistelse bestående av 90 minuter i Helsingör faktiskt kändes väl disponerade!

Fast det droppar ju ner vykort från er som upptäcker världen! Och apropå vykort - det har var en lång introduktion till att presentera veckans val, som alltså heter Postcard, och är en färsk utgåva från Pango, en sångerska från Bankok, född 1986, och enligt uppgift utbildad vid King Mongkut's University of Technology Thonburi. En mjuk ballad lämplig för en stilla sommarkväll, och bilderna är verkligen vykortsfina!

Vill du dölja texten längst ned är det bara att trycka på den röda dialogsymbolen under videon.)

(Det här inlägget var först utlagt på Tjavvel den 3 aug. 2011.)

En stilla stund (2011)

Skrivet den 24 juli i år, när jag lade ut den här låten som veckans val på Tjavvel: "Så var det slut på sommarledigheten; dags att infinna sig på jobbet efter ferien! Fem veckor - var blev de av, vad blev det av dem? Dagens vemodskänsla förstärks givetvis av den sorg, vanmakt och ilska man känner inför helgens besinningslösa dåd i Norge; vem är jag att gnälla när jag har ett jobb att gå till?

Benny Anderssons "Öppna alla grindar" är bra ackompanjemang till en stund av stillhet."

Dig it! (2011)

Skiffle har väl åtminstone vi äldre hört talas om, men skyffel som musikinstrument - kan det gå? Ja, åtminstone om den spelas av Shovelman, eller Isaac Frankle som hans egentliga namn är. Det är inte lätt att hitta så mycket information om den här artisten, mer än att han kommer från Willits, CA, och bl.a. jobbat (jobbar?) som musiklärare.

"Skyffelljudet" låter väl mest åt slidegitarrhållet, i övrigt är det svårt att etikettera Shovelmans musik, den är en smältdegel men ändå unik. De som försökt hitta influenser nämner bl.a. Tom Waits, Sun Ra, Leonard Cohen och Louisianablues. Den här videon är snyggt och spännande filmad, vilket också bidrog till att veckans val blev lätt!

(Det här var veckans val på Tjavvel 26 juni 2011.)

Himmelsk musik... (2011)

Veckans val är faktiskt ett religiöst bidrag, och jag har väl inte blivit så hänryckt sedan John Belushi hjulade i altargången! Det här inslaget är dock från en 'Spirit Of Praise' konsert i Sydafrika, och artisten som sjunger heter Khotso. Vilken sångare, vilken publik, och: vilken kör! Körslaget kan packa och lägga ner vid jämförelse!
Den som gillar Khotso rekommenderas att också kolla in den starkt emotionella "Breathe", som är nyupplagd på You Tube, och som är från hans nyutgivna DVD "New Dawn".

(Inlägget med Khotso lades ut på Tjavvel 20 juni 2011.)

Sensationella Nikki! (2011)

Nikki Yanofsky är en kanadensiska som hunnit få en massa musikalisk erfarenhet trots att hon är född så nyligen som 1994. Redan som 13-åring skivdebuterade hon med sin version av Ella Fitzgeralds "Airmail Special". Därefter har hon bland annat hunnit med att sjunga den officiella inledningssången vid OS i Vancouver förra året, hon har uppträtt på Montreux Jazz Festival, och hon toppade Kanadas Top 100 i februari 2010 med "I Believe". När Nikki talar låter hon nästan barnsligare än tjejer i hennes ålder brukar göra, men när man hör henne sjunga jazzstandards kommer man närmast att tänka på de stora jazzsångerskorna - bland annat så är hennes frasering alldeles sagolik! Nikki har dock en bredare reportoar än så, och jag har valt hennes version av Don Henleys "Heart of the Matter", en liveinspelning som f.ö. blev Emmy-nominerad.

(Detta inlägg var först publicerat på Tjavvel 5 juni 2011.)

Ljuvliga Paula! (2011)

Paula Fernandes (född 1983) är en en brasiliansk sertanejo- och countrysångerska som ännu inte är så känd här hos oss, men med sin vackra röst och sköna utstrålning lär hon nog snart bli mer uppmärksammad även här uppe i Norden. Hon gav ut sin första DVD 2010, och ligger just nu på topplistorna i Brasilien med sitt album Ao Vivo. Veckans val är ett framträdande där hon framför Não Precisa tillsammans med Victor & Leo, ett brödrapar som liksom Paula kommer från Minas Gerais, en delstat i östra Brasilien. Ett smakprov på sertanejo finns här!

Det här inlägget lade jag ut 19 maj 2011, och då var videon helt färsk på nätet. När jag nu laddat upp den på nytt från YouTube ser jag att den haft över 22 miljoner besökare!
En sparad kommentar: "Anonym skrev...(2011-08-10) "Paula är helt fantastisk, fick en länk av min bror som just nu är i Brasilien, de spelar denna låt överallt där nu. ( ska själv åka över dit nästa vecka)"

Kryddig musik från cajunland (2011)

Tänkte återuppta min gamla vinjett "veckans val" nu när jag fått kontakt med YouTube igen, och det gör jag med en en i mitt tycke riktigt härlig video - "Ca C'est Bon" med L'Angelus, inspelad live i Chicago. L ´Angelus är ett band som blandar cajunmusik från Louisiana med bluegrass och irländsk katolsk folkton. Gruppen kommer till Europa i sommar, men tyvärr inte närmare än till Stavanger, där de gör några framträdanden i samband med Tall Ship Race i slutet av juli.

(Detta inlägg lades ut på Tjavvel 19 maj 2011.)

Grejt! (2011)

"Jeg er inspirert av en bred type musikk, og alt har på et vis smeltet sammen inni meg og hjulpet meg til å skape mitt eget. Min musikk inneholder elementer fra jazz og pop ,folk og soul. Jeg har alltid dratt med meg mye forskjellig inn i sangene mine."
~Silje Nergaard 2005.

Det är inte utan att jag skäms en aning som inte hört något av Silje Nergaard förrän nu! Silje gav ju faktiskt ut sin första skiva redan 1990, har hunnit med flera sedan dess, och jobbar nu med ett nytt album. Den goda sidan av saken är att det alltså finns mycket att upptäcka! Silje Nergaard är inte bara en förträfflig sångerska, utan hon skriver dessutom gärna sina låtar själv. "Be still my heart" tycker jag är en lämplig startpunkt för att lära känna Silje.

(Publicerat på Tjavvel 8 maj 2011.)

I want you back, KT! (2009)

Ja, idag är väl ämnet för de flesta bloggare Michael Jacksons bortgång? För min del hörde inte "Jacko" till favoriterna, men jag gillade förstås "Thriller" när den kom, liksom Jacksons insats i "We are the World", och givetvis hans "moonwalk" (video).

Michael Jackson var ju i mångt och mycket en gåtfull person, och mycket av det man hört om honom skrämmer en. Men av vad som framkommit så hade han själv en olycklig bakgrund som barnartist i Jackson Five, och den glade och musikaliske lille kille vi såg i bl.a. I want you back på Tamla Motown-tiden hade nog ingen lätt tillvaro! Hade först tänkt välja Jackson Fives version från 1969 (video) som veckans val, men beslöt mig istället för att ta KT Tunstalls inspelning.

Kate Victoria "KT" Tunstall är född 1975 i St Andrews, Skottland. Jag vet inte så mycket om KT, men har imponerats av det jag sett på nätet.

(Inlägget gjordes på Tjavvel den 26 juni 2009, när Michael Jacksons död chockat popindustrin.)

Äntligen hemma? (2009)

The Tourists (blivande Eurythmics!) - So Good To Be Back Home Again

"So good to be back here again
Everyone and all my friends
When everybody says hello
You know there's nowhere else to go"

Enligt en undersökning som företaget Kairos Futury gjort och som det refereras till i DN hävdas det att svenskar och norrmän hör till de kategorier som klagar mest på förhållandena under sina charterresor förutom engelsmännen förstås, ättlingarna till de Stora Resenärerna. ”Det tog oss nio timmar att flyga hem från Jamaica till England, men det tog bara tre timmar för amerikanerna att ta sig hem”, som någon som uppenbarligen inte satt sin fot på Reformklubben uttryckte det. Jag skulle just efterlysa det gamla vikingalynnet då jag såg att danskarna (tillsammans med holländarna) ändå förmår att ta vad som än händer med et lille smil.

Avslutningsvis, på frågan "tycker du att svenskar är gnälliga som turister?" svarar i nuläget 83% (2872 pers.) ett rungande "ja" på enkäten i DN. Detta föder givetvis följdfrågan om vi kanske mer reser från något än till något annat- har vi till sist, genom lång och varaktig söndring, tröttnat på varandra? Eller måste vi stanna hemma och söka världarna inom oss, innan vi är mogna att ge oss i kast med att klippa navelsträngen till moder Svea?

(Inlägget gjordes den 22 mars 2009 på Tjavvel.)

"Mr Sweet Soul Music"! (2009)

I mina unga år var soulmusik minst lika populärt som det blivit i den nya variant som finns nu. Otis Redding var det kanske största namnet på den tiden, och som hans arvtagare nämndes Arthur Conley, som hade en jättehit i "Sweet Soul Music". (Låten var egentligen en Sam Cooke-låt och hette då "Yeah Man", men skrevs om av Conley och Redding.)

Själv såg jag Arthur Conley uppträda på Lorensberg Cirkus i sällskap med bl.a. Sam & Dave och Lee Dorsey, alla starka namn i genren på den tiden. Men efter att Otis Redding förolyckats i en flygolycka i Madison, Wisconsin 1967 (endast 26 år gammal!) kändes det som den råa soulen inte lyckades återhämta sig, och Arthur Conley blev aldrig det stora namn som branschen hoppats på. Redan under tidigt 70-tal flyttade han till England, och drog sedan vidare till Belgien, innan han slutligen slog sig ner i Holland. Där ändrade Conley sitt namn till Lee Roberts (efter sitt mellannamn och sin mors flicknamn), blev musikproducent samt dessutom tapet- och möbeldesigner. Att Arthur Conley hade mycket ogjort inom musikbranschen visade han vid ett sent framträdande på holländsk TV, då han, lite typiskt, sjöng en klassiker av Sam Cooke, "Nothing can change this love". Arthur Conley avled i Holland i november 2003.

(Inlägget ursprungligen på Tjavvel den 14 juni 2009.)

Det svänger om Eddi! (2009)

Den 8 maj 2009 blev Eddi Readers pigga inspelning av Hummingbird den veckans val. Jag skrev ingen kommentar - jag tyckte väl att låten talade för sig själv. Det gör den fortfarande!

Rising star? (2009)

Alela Diane Menig, född 20 april 1983 i Nevada City, är en artist som jag tror kommer att låta tala om sig allt mer även i Sverige. Tyvärr verkar dock inte vårt land ingå i vårens europaturné. Låten "White as Diamonds" är hämtad från hennes färska skiva "To Be Still".

Ovanstående skrev jag den 13 april 2009 på Tjavvel. Får väl kolla hur det har gått för mitt "fynd" efter det...

En bortbleknande hästs tankar (2009)

Laura Branigan (1957-2004): "Forever Young".

Its so hard to get old without a cause
I dont want to perish like a fading horse

"Old age begins at 27", är bland det första jag hittar på nätet denna morgon - hoppfullt eller nedslående, välj själv! Det är en forskargrupp på the University of Virginia som rapporterat sina rön till Neurobiology Of Aging, som i sin tur citeras i mail.online.

Studien gjordes under en sjuårsperiod på inte mindre än 2000 personer av båda könen i åldrarna 18 till 60. Deltagarna hade bra hälsostatus och var välutbildade, och försöket bestod av sådana tester som man normalt gör för att karlägga sviktande mental förmåga i form av demens t.ex. Det gällde att lösa pussel, minnas ord och finna mönster i bilder och symboler.

Om man då skall tro på forskarna så är vår mentala upptagningsförmåga som störst när vi är runt 22, för att börja avta redan när vi är 27. Då börjar de första tecknen på långsammare tankesnabbhet att visa sig, minskat förnuftstänkande uppträder så smått, och vår rumsmedvetenhet får sig den första lilla törnen. I den aktningsvärda åldern av 37 får vi sedan bereda oss på att minnet kan börja svika oss allt mer.

Dessa forskningsresultat får försöksledaren professor Timothy Salthause att dra slutsatsen att terapeutiska insatser för att minska åldersrelaterad mental stagnation bör sättas in långt före att vi uppnått pensionsåldern. Han skriver: "Resultaten påvisar att det finns tecken på kognitiv avmattning även hos friska och välutbildade vuxna redan i åldersspannet 20-30 år."

I ett försök att trösta oss avslutar man artikeln med att påpeka att vår samlade förmåga att lagra kunskap och bygga på vår allmänbildning växer åtminstone upp till sextioårsåldern.

Hemskt så gammal jag känner mig plötsligt...

(Inlägget gjordes på Tjavvel den 15 mars 2009. Jag har inte blivit yngre sedan dess...)

Skön Weiltolkning! (2009)

Den 3 mars 2009 började jag utse "veckans val" vad gäller musik, en rubrik som jag har återupptagit 2011 efter ett uppehåll under 2010. Den marsveckan blev valet Anne Kerry Ford och "It Never Was You" av Kurt Weill. Piano: John Boswell.

Något att låta sig värmas av! (2009)

Den 22 januari 2009 skrev jag: "Ana Moura är en gammal bekant på Tjavvel, och nu tycker jag att hon skall få värma oss igen, den här gången med "Os Búzios".

Building a Mystery (2009)

"Det lider allt mot kvälls nu, och det är allt mörk svart natt snart", som Frödings gamla bergtroll uttryckte det. Dags då att bege sig in i drömmarnas mystiska värld, och då kan ju Sarah McLachlans "Building a mystery" vara en passande avstamp!

Sarah McLachlan kommer från Nova Scotia, och det ger mig anledning att ta upp ett gammalt mysterium med anknytning dit. Men låt oss börja historien i British Columbia på andra sidan Kanada (och dit f.ö. Sarah senare flyttat - världen är liten, även om Kanada är stort!). Många av oss har förstås hört talas om de fem makabra fynden av fötter i sportskor som på kort tid flutit i land där, utan att det finns någon känd olycka att sätta i samband med fynden. Men den historia jag tänker berätta om handlar om Jerome, mannen från havet.

Det hela börjar på stranden vid Fundy Beach, Nova Scotia sensommaren 1863. Ortsborna hade observerat ett clipperfartyg utan flagga som strök omkring utanför kusten den dagen. På morgonen nästa dag tog en ortsbo vägen längs stranden, när han vid ett stort klippblock observerade en varelse som han först tog för en säl. När han gick närmare såg han att det var en människa som satt där, med en vattenflaska och några skeppskorpor bredvid sig. Ortsbon skyndade fram till den genomfrusne stackaren för att ta hand om honom, och fick då se att mannen saknade underben - de var amputerade strax ovanför knäna, och de blodiga bandagen avslöjade att ingreppet var gjort helt nyligen. Fotspår runt fyndplatsen visade att människor hade rört sig där innan spåren hunnit sköljas bort av tidvattnet.

När den upphittade mannen förts till byn kunde man konstatera att amputeringen av hans ben var utfört av någon som hade kirurgisk kompetens. Man uppskattade mannens ålder till c:a 25 år, och hans klädsel och kroppskonstitution skvallrade om att han snarare var en bildad man än enkel sjöman. Efter att mannen fått vila ut försökte man tala med honom, men han yttrade bara ett ord som tolkades som "Jerome", och från och med nu fick det bli hans namn. I övrigt log han bara oförstående inför alla försök att tala med honom, och man anade att Jerome inte talade engelska. Man inhyste honom då hos John Nicholaus, en person som behärskade sju språk, men inte heller han lyckades upprätta någon form av dialog med Jerome. Nicholaus tyckte sig dock märka att den mystiske mannen verkade förstå franska och italienska.

Rykten började förstås florera, som att Jerome kanske straffats för myteri, eller att han varit fånge på ett slavskepp. Inget av detta blev bevisat, och Jerome förblev tyst. De enda som kom honom någorlunda nära var barnen, som han inte var fullt så reserverad emot, annars tycktes Jerome leva i fruktan för det outtalade.

Familjen Nicholaus fick bidrag från Nova Scotias styrande för Jeromes uppehälle, och han stannade hos dem i sju år, men när fru Nicholaus avled flyttades Jerome till en annan familj. Han fortsätte att uppehålla sig nere vid stranden, där han kunde tillbringa en stor del av dagarna med att ordlöst stirra ut mot horisonten. Fortfarande var det barnen som fick viss kontakt med Jerome, medan han bara svarade "no,no,no" om någon vuxen försökte få kontakt med honom. Ett av barnen var säker på att Jerome hade svarat "kedjor" när hon vågade sig fram för att fråga vad som hänt med hans ben.

De vuxna gav sig dock inte, någon hade frågat Jerome om var han kom från och tyckte sig ha hört honom svara "Trieste". En annan frågade vad hans fartyg hette, och trodde sig ha fått svaret "Colombo". Efter att ha lurats att tala hade Jerome sjunkit ner i en depression som fick honom att isolera sig på sitt rum under lång tid, modstulen och utan matlust. Vid ett tillfälle när någon besökt Jerome på rummet och lagt handen förtroligt på hans axel hade Jerome skrikit "I´ll bite you!" på felfri engelska.

Jerome sjönk allt djupare in i sin kroppsliga och själsliga isolering, mestadels satt han nu på sitt rum och fortsatte att härifrån stirra ut genom fönstret mot havet. Han föreföll att plågas av några smärtsamma minnen, och det fanns de som tolkade hans uppträdande som om han led av dåligt samvete för något han gjort i det förflutna. Bara kort tid innan Jerome avled besöktes han av en nu vuxen dotter till John Nicholaus, ett besök han verkade uppskatta. Det sägs att han till och med försökte tala med sin besökare, men han hade nu varit tyst så länge att han verkade ha förlorat talförmågan.

Så en stormig natt 1912 kom döden och befriade den gåtfulle mannen från havet från hans plågor, och han vilar tillsammans med sin hemlighet på den katolska kyrkogården i Meteghan. Ortsborna glömmer dock inte Jerome, vid senaste sekelskiftet lät man resa en minnessten över honom på kyrkogården, och den stora klippa där han återfanns en gång heter nu i folkmun "Jeromes sten". Och nog är det väl märkligt att i två av de största mysterierna i Kanada handlar det hela om ben och fötter! I det ena fallet avsaknaden av underben, i det andra fötter utan kroppar...

(Inlägget ursprungligen publ. på Tjavvel 12 jan. 2009.)

Carla Bruni, inte "down and out"! (2009)

"Nobody knows you when you're down and out" sjunger Carla Bruni. Som fransk presidenthustru löper hon väl måttlig risk att hamna i den situationen, men den finns många andra som just nu kämpar för att bli sedda, kända och bekräftade...

I New York igår fick sex kvinnor uppsöka vård och tre greps i kalabaliken då tusentals förhoppningsfulla modeller väntade på uttagningen till nästa omgång av dokusåpan Top Model, ungefär samtidigt som kön med rampljuslängtande ungdomar som vill medverka i såpaserien Hotel Caesar ringlade sig lång i Oslo.

"När ungdomar får frågan "vad vill du bli" svarar allt fler "kändis". Det spelar ingen roll hur - bara man uppmärksammas", kan vi läsa i DN. Vissa kanske lyckas att bli en ny Victoria Silvstedt, en Linda Rosing eller en Carolina Gynning. Mindre lyckosamma kan under andra omständigheter åtminstone bli en Puma Swede eller i värsta fall en Matti Juhani eller en Tim - femton minuter som femton minuter! Man har ju i alla fall blivit sedd.

(Inlägget publ. på Tjavvel 15 mars 2009.)

Snooks, there to dwell with the immortals (2009)

Snooks Eaglin och George Porter Jr. - Young Girl.

Så konstigt det blev! Läste i tidningarna att Lennart Persson från Malmö har avlidit. Jag kände honom inte, i själva verket har jag aldrig hört talas om honom. Ändå tillhörde vi samma generation och hade tydligen samma musiksmak. När popskribenterna nu kallar honom en av "Sveriges bästa och viktigaste rockjournalister" varken vill eller kan jag ifrågasätta det, det verkar ha varit så. Men nu skall vi lämna Lennart Persson, och det är då det börjar bli lite konstigt alltihop.

Skriverierna om musikjournalister fick mig att fundera över mina egna gamla favoriter: Wermelin, Wretlind, Hasse Sidén m.fl. Men ingen är större i mina öron än Olle Helander! När jag kollar ser jag att han skulle ha fyllt nittio i år. 90! Men han dog långt tidigare, innan han fyllt sextio, f.ö. vid samma ålder som nyssnämnde Persson. Olle Helander blev anställd på radion som "jazzchef" 1950 (idag finns det väl ingen med den titeln där?), och det var han som startade det legendariska radiobandet. Men för mig och många i min generation kom Olle Helander att bli vår ciceron i Blueskvarter.

I en tid när vi genom bland annat Rolling Stones började ana bluesens storhet visade det sig att Olle Helander kände alla bluesartister redan - åtminstone verkade det så! På sitt lågmälda sätt tog Helander oss med till New Orleans och Chikagos bakgator, till bordelldistrikt eller rent av hem till bluesfolkets råttbon till bostäder. För det konstiga var att även artister som börjat göra sig ett namn internationellt i många fall fortfarande var utblottade. Idag finns en hel del av Helanders epokgörande bluesprogram samlade på CD. För egen del har jag ett program sparat på band, en intervju med Snooks Eaglin.

Snooks Eaglin var en ung man, blind sedan födseln, som genast gjorde ett stort intryck på mig. En gång när mina föräldrar skulle åka ner till Göteborg bad jag min mor att gå in på Weideles skivaffär och fråga om de hade något med Snooks. Nu femtio år senare häpnar jag att hon faktiskt gjorde det, och hon återvände till på köpet med min första Snooksskiva - så här femtio år senare är jag nästan mer imponerad än jag var då att hon fixade skivan! Därefter blev det ytterligare några Snooksskivor köpta, men sedan försvann väl bluesen mer eller mindre ur min tillvaro.

Förra året råkade jag söka på Snooks på YouTube. Jag tänkte mig att han var död och borta, men döm om min häpnad när det visade sig att han fortfarande var igång, och han har med tiden fått lite av kultstämpel. Han lät annorlunda från sina äldre inspelningar, men han lät bra på ett nytt sätt! Tänkte att jag skulle ta och lagra lite av hans låtar, men det blev inte av. Så läste jag då om Persson, vilket förde mig vidare till Helander, och då tyckte jag att det var dags att kolla om det hade kommit något nytt med Snooks Eaglin. Och det hade det ju på sitt sätt. Under flera av låtarna fanns det "R.I.P" i inläggen...

Det visade sig att Snooks avled i februari, 73 år gammal. Fast det anade ni väl redan av ingressen? Känns bra att Snooks hedrades med en Second Line parad, där unga som gamla, vita som svarta deltog. Det hann att hända mycket på vägen sedan den där gången Olle Helander letade sig hem till den unge Snooks...

Rubriken på inlägget har jag hämtat från en textrad i den traditionella låten "When they ring them golden bells" som Snooks gjorde på sitt eget vis på den första LP:n med honom som jag kom över.

Inlägget först publ. på Tjavvel 24 maj 2009.

Harshdeep Kaur - en indisk musikkrydda (2009)

Harshdeep Kaur föddes den 16 december 1986 i Delhi. Hon tillhör en sikhisk familj, och uppvuxen med musik eftersom hennes far äger en instrumentfabrik. Redan som sexåring började Harshdeep studera musik, såväl indisk som västerländsk klassisk musik, och tolv år gammal skrevs hon in för pianostudier vid Delhi School of Music.

Harshdeep Kaur gjorde sin skivdebut som 14-åring med albumet Romantica, och har senare som enda kvinnliga artist vunnit två indiska realityshower. Inslaget här ovan, "Heer", är från tävlingen Junoon, där man skall framföra musik från tre genrer- sufi, folk och Bollywood. Det är ganska roligt att studera juryn, som hon uppenbarligen tog med storm - inga rynkade pannor där inte!

Vill man se Harshdeep med en lite rockigare framtoning kan man också hitta en del på YouTube, t.ex. ur en rolig show på Water Kingdom. Måste säga att den här tjejen har en speciell utstrålning!

Ursprungligen publ. på Tjavvel 26 april 2009.

Målning i toner (2009)

Den som eventuellt slunkit in på Tjavvel har kanske sett mitt lilla galleri? Den här gången är verket lite annorlunda, om än med "konstmotiv", när Laurie Z. improviserar fram "The Mysterious Painter" på publikens begäran vid en konsert på the Torrance Cultural Arts Center i september 1996.

Laurie Z., eller Laurie Zeluck Carter som hennes fullständiga namn var, finns tyvärr inte längre i livet. Hon avled 47 år gammal år 2006 i lungcancer (trots att hon var icke rökare). Laurie Z fick uppleva åtskilliga Grammynomineringar, och hennes album nådde upp på flera topplistor, ändå hade hon säkert mycket kvar att ge när sjukdomen tog henne. Hennes musikaliska stil beskrivs som "new age jazz med klassisk teknik".

Inlägget publ. på Tjavvel 3 mars 2009.

3:16 (2009)

Den 13 februari 2009 skrev jag så här: "Vaknar mitt i natten och ser stjärnor. Jag har legat med höger öga mot min knutna näve - teknisk knockout i rond 3! Kan inte somna om. I huvudet ringer en låt med Ella Fitzgerald, "Don´t be that way". Sätter mig vid datorn för att skriva mig trött. Hittar inte just den låten på YouTube, men "Manhattan" live från 1965 är ju faktiskt bättre (det blir dessutom "Every time we say good bye" på köpet)! Livet är inte vad man tror."

Skönsång från söderhavet (2008)

"Somewhere over the Rainbow i Israel Kamakawiwo'oles version känns perfekt som en lagom avslappad avslutning på ännu en av dessa måndagar i livet", skrev jag när lade ut denna låt den 8 dec. 2008 på Tjavvel. Senare har den blivit en hit, här i Sverige blev den det genom att förekomma i en reklamsnutt på TV.

"Flytfuglaveingjum!" (2008)

Eivør Pálsdóttir är en ung (f. 1983) mångsidig artist från Färöarna, som jag har blivit mycket imponerad av, och som jag nog tycker borde få mer uppmärksamhet i vårt land. På den här videon sjunger hon en visa som heter Átjum. Första versen låter så här på hennes vackra språk:

"Tú ert enn so dárandi ung

- sum nýborið vár,

ið vitjar heimin

á sólgyltum flytfuglaveingjum

- tú ert einans átjan ung ár."

(Hela texten här.)

"Flytfuglaveingjum", smaka på det! Ett språk att längta tillbaka till...

Kan Du, i likhet med mig, inte få nog av Eivør Pálsdóttir kan jag rekommendera den charmiga Ég veit þú kemur (text här om Du vill sjunga med) eller Rora barnið, som nästan lika gärna kunde vara en indiansk vaggvisa. Det finns mer fynd från Eivør att göra på såväl YouTube som MySpace.

"Eivør vid kommoduna", fri bild från Wikipedia.

(Ursprungligen publ. 7 juni 2008 på Tjavvel.)

Gammal goding! (2009)

Här är en riktigt härlig låt, "Try Your Wings" med Blossom Dearie, som lagts ut snyggt på YouTube med en sekvens ur "Breakfast At Tiffany's" (OBS! Hög gullighetsfaktor!). Blossom Dearie gick bort den 9 februari i en ålder av 82 år. Hon höll musiken igång ända till för tre år sedan, då hälsan sade ifrån. Hon sörjes närmast av en äldre broder, samt av många beundrare. Jag är nytillkommen i den skaran.

(Ursprungligen publicerad på Tjavvel 26 feb. 2009.)

En spansk begåvning (2009)

Låten den här veckan har något decennium på nacken, men jag vill gärna ha med Papá cuéntame otra vez och Ismael Serrano här. Även om Ismael Serranos musik och texter kan få en att tro att han är från Sydamerika (där han är stor!) så är han faktiskt spanjor. Trots att han varit med ett tag nu så är Serrano inte så gammal - han föddes i Madrid 1974. Vi som upplevde folkmusikvågen en gång och som senare även lyssnat på Afzelius och Wiehe känner oss nog rätt familjära med den här musiken.

Ursprungligen publ. på Tjavvel 14 febr. 2009.

Svår att glömma! (2009)

Remember Me

Den som gör sig omaket att hitta nya fräscha artister någon annanstans än på Idoltid på TV kan inte annat än imponeras över så många bra musiker som faktiskt kommer fram i vårt land. Anna Christoffersson hade jag faktiskt aldrig hört talas om innan jag fann henne på YouTube, men uppenbarligen är hon en någorlunda etablerad artist - med all rätt! Hör sjunger hon Remember Me, skriven av pianisten och kompositören Steve Dobogrosz, tillika producent för Anna Christofferssons två första skivor.

Ursprungligen publicerad på Tjavvel 18 januari 2009.

"The Early Bird Catches The Worm" (2009)

Vaknar i svinottan och kan inte somna om - kanske är det den långa helgledigheten som börjar att ta ut sin tribut? Har lyssnat en stund på Michel Camilos "A Dream", men inte ens titeln fick mig att bli sömnig, jag blir bara upplivad av musiken. Camilo är en ny bekantskap för mig från YouTube, och jag måste säga att jag gillar hans musik, när jag lyssnade på låten "Sultan" tyckte jag mig känna igen Jan Johanssons lekfulla fingerdans över tangenterna.

Började min nyvakna dag med att titta in på guardian.uk, som jag brukar ha utbyte av (trots min risiga engelska) och fann där en positiv artikel om "new Western Harbour development" i Malmö, vilket gjorde mig både stolt och nyfiken. Projektet verkar mycket ekologiskt genomtänkt, och jag tycker att det är märkligt att det inte uppmärksammats mer här hemma - positiva miljönyheter kan man aldrig få för mycket av i dessa tider!

Visst kan man småle över att artikelförfattaren verkade ha glömt fågelboken hemma just den här dagen och utnämner "the early birds" koltrast och sädesärla till marina fåglar, "nine different seabirds have been recorded as breeding in Bo01, including the common gull (Larus canus), blackbird (Turdus merula) and white wagtail (Motacilla alba)", men andemeningen är ju god...

Tyvärr finner man även Västra Hamnens motpol på Guardians hemsida. Just när vi i dagarna nåtts av nyheten att koralltillväxten är sämre än på 400 år och att en femtedel av världens korallrev är utplånade känns det extra dystert att läsa om Thilafushi. Denna konstgjorda sopö placerades i början av 1990-talet bland Maldivernas 1200 korallöar, och där hamnar 330 ton sopor per dag, bl.a. från de 10.000 turister som besöker Maldiverna varje vecka. Varje turist beräknas lämna efter sig 3,5 kilo sopor om dagen, och gör av med 500 liter vatten per dag. Den oerhört tätbebyggda staden Malé, där 100.000 människor bor på en två kvadratkilometer stor yta bidrar givetvis också till sopberget i ett land, dit nästan alla råvaror importeras utifrån. Det enda Maldiverna själva exporterar verkar vara de sopor som man börjat exportera till Indien i retur på fraktfartygen som levererar varor. Var soporna tar vägen när tomburkar och metaller sorterats ut och sålts är det ingen som vet.

Hotet mot paradiset Maldiverna kommer inte bara från den egna bakgården, utan även från konsekvenserna av den globala uppvärmningen. En stor del av Maldiverna ligger bara 1,5 meter över havsnivån, som riskerar stiga med 59 centimeter detta sekel, och enbart en liten höjning riskerar att lägga stora delar av öarna under vatten. Den nye presidenten Mohamed Nasheed vill därför använda turistinkomsterna till att köpa nytt land till sin befolkning, och riktar blickarna mot områden i Indien, Sri Lanka och Australien (välkomna till Västra Hamnen annars!), medan miljöröster förespråkar andra lösningar. Under tiden fortsätter glassiga turistsidor att locka med strålande solsken och klara laguner med blåskimrande vatten som skvalpar mot den benvita sanden...

Fotnötter:"Early bird" , läs här, och mer om uttrycket "svinotta" och andra matiga uttryck finns på mathistorias blogg.

Ursprungligen publicerad på Tjavvel 3 januari 2009.

En känsla av ljud (2009)

Evelyn Glennie - Maple Leaf Rag

Att som åttaåring börja tappa hörseln för att bli näst intill totaldöv som tolvåring måste vara tufft, speciellt för någon med mycket musikalitet i släkten. När sedan denna flicka just som tolvåring prompt säger till sin musiklärare att hon vill studera musik kan man förstå att han tyckte att "We have a problem here, you see music is about listening!" Historien kunde slutat där, om inte flickan svarat att "Yes, I agree with that, so what is the problem?" Och därvid blev det, Evelyn Glennie fick sin musikutbildning, hon tog sin examen vid Royal Academy of Music i London som nittonåring, har erövrat två grammypriser och anses idag som en av världens bästa percussionspelare.

Men inte nog med detta! Evelyn Glennie har fått de engelska politikerna att ge med sig i frågan om att låta handikappade ungdomar få rätt att utbilda sig inom musik efter sina egna förutsättningar. Hon är dessutom en lysande föreläsare, och t.o.m. jag med min folkskoleengelska kunde förstå skotska Evelyn i den halvtimmeslånga föreläsning som finns med henne på YouTube under titeln "How to listen to music with your whole body". Och det var inte bara språket jag förstod, hon fick mig även att förstå att musik är så mycket mer än den konsumtionsvara jag nog upplevt den som.

2007 framförde Evelyn Glennie sin improvisation "A little prayer" tillsammans med gitarristen Fred Frith i ett nedlagt sockerbruk i Tyskland - koppla gärna av en stund till det stämningsmättade stycket.

Men det finns faktiskt gränser även för Evelyns påhittighet! När hon för några år sedan framträdde i Sverige suckade hon att " i Örebro kommer vi att göra en konsert, men vi stannar ändå här i tre dagar. Hur klarar man av det?" Ja, den som det visste...

Ursprungligen publicerad på Tjavvel 4 januari 2009.

The Bell Gal (2008)

Utan att darra på manschetten utnämner jag Sweet Emma Barrett till veckans gamla goding! Sweet Emma föddes i New Orleans 1897, och blev som självlärd pianist en etablerad jazzmusiker med debut redan som tolvåring. Emma kom att spela och sjunga med många av de lokala storheterna och anses som en av dåtidens bättre jazzmusiker i New Orleans. Trots den tidiga debuten dröjde det dock innan Emma blev en "stadgad" artist, först vid fyllda femtio fick hon sitt första fasta engagemang på en klubb, och skivdebuten begicks inte förrän hon hunnit fylla 64. Emma spelade då med Preservation Hall Jazz Band. Tyvärr sägs det att hon vid det laget hade börjat stagnera som musiker. Innan skivinspelningen hade hon också hunnit göra några filmade framträdanden (som den här i ingressen) och även gjort några turnéer utomlands, men Emma trivdes bäst i New Orleans franska kvarter.

Emma Barrett gick under smeknamnet "Bell Gal", eftersom hon hade som gimmick att ha på sig en röd mössa med julbjällror som klingade i takt med hennes pianospel, och hon var en färgstark personlighet även på andra sätt. Sweet Emma litade inte på banker, så hon gjorde som Hasse Alfredssons pensionär, hon förvarade sina besparingar under madrassen. Det bar sig inte bättre än att en tjuv tog sig in och lade beslag på det hon lagt undan. Man gjorde in insamling till förmån för Emma, som resulterade i att hon fick dubbelt så mycket pengar som hon hade blivit bestulen på. Men tjuven återvände och lyckas råna henne, även om hon inte gav sig utan motstånd. Samma kväll satt Emma åter vid sitt piano, med blåtira och en bula i pannan. Om det var i den här bataljen hon miste tänderna i överkäken eller om de trillat ut tidigare förtäljer inte historien, ej heller om det blev ytterligare en insamling.

År 1967 drabbades Emma Barrett av en stroke och blev delvis förlamad i kroppens vänstersida inklusive handen, men fortsatte trots det att spela och även göra några grammofoninspelningar ända fram till sin död 1983.

Ursprungligen publ. på Tjavvel 14 sept. 2008, då med låten "Bill Baley". Eftersom den har försvunnit från YouTube har den ersatts av "I Ain't Gonna Give Nobody None Of My Jellyroll".

Från hård till folklig (2008)

OK, jag är väl inte så där uppdaterad på musiken de senaste decennierna, och i all synnerhet inte på hårdrock, men Ritchie Blackmore har man ju hört talas om (Smoke on the Water!). När jag läste om att han sadlat om till folkrock blev jag lite nyfiken, och efter att ha "lyssnat ikapp" lite blev jag rätt förtjust, inte minst på grund av sångerskan Candice. Kanske kan man säga att Blackmore´s night (som de heter) påminner lite om Nordman, men mjukare, inte minst tack vare Candices behagliga stämma. (Vi som har varit med ett tag kanske även får den gamla folkpopvågen med Steeleye Span, Albion Band m.fl. i tankarna?) Den här låten med Blackmore´s night som jag fastnat för lite extra heter Village Lanterne. Hoppas att fler gillar den, trots att videon är lite töntig och ljudet inte klockrent...

(Ursprungligen publ. på Tjavvel 26 juni 2008)

Mina städhits (2008)

Helg igen, och dags att sadla dammsugaren, den gamle trotjänaren! För att man skall ta sig igenom ett tufft städpass behövs det två saker, var för sig eller gemensamt, nämligen öl eller/och uppiggande musik. Här är några dammjagare ur den senare kategorin, utan inbördes ordning:

Walk of Life - Dire Straits
Hold on Tight - ELO
There´s a Guy Works Down the Chip Shop - Kirsty MacColl
End of the Line - Travelling Wilburys
I Knew the Bride - Rockpile

Har jag glömt någon?

(Ursprungligen publ. på Tjavvel 5 april 2008)

Örat åt öster (2008)

Ruslana vann ESC 2004, annars får vi sällan höra någon musik från östländerna i Sverige, vilket är synd - det finns givetvis massor av bra artister och fin musik även där, men vi är ju låsta vid det amerikanska utbudet! Fast nu gick ju faktiskt segern i ESC 2008 till Ryssland, så finalen går av stapeln i Moskva nästa år, och jag skulle inte alls bli förvånad över om det blir en upptakt på en rysk musikalisk revolution. Potentialen finns absolut, men man kanske skulle snegla lite mindre västerut och lita mer på de egna rötterna?

Här är i alla fall ett exempel på något av det vi missat, Irina Bylik som sjunger den välkända Katiusza. Ukrainska Irina gör normalt gör betydligt mer modernt material. En annan artist från öster väl värd att lyssna på är Origa. Hennes upptagning av Polyushka Polye från en konsert i Tokyo 2007 är förtrollande (synd bara att filmningen är så bedrövlig!).

(Ursprungligen publicerat på Tjavvel 27 sept. 2008)