Blues om högmod och utebliven försoning (Retro III)

How Many Years - Howling Wolf

You Tube består inte "bara" av en kopiös mängd med filmsnuttar av olika slag, utan där finns hela långfilmer. Igår såg jag t.ex. en film om blueslegenden Howling Wolf, en av min ungdoms hjältar. Att jag inte är ensam om att gilla Howling Wolf kan man konstatera av att klippet här ovan har setts nästan tre miljoner gånger, och att 11 213 gillar det, mot bara 77 som av någon anledning inte tycker om det.

Chester Burnett (ä.k.s. Howling Wolf) föddes i White Station, Mississippi 1910. Hans föräldrar hade gått skilda vägar när Chester var bara barnet, och han växte upp hos sin strängt religiösa mor Gertrude. Redan när Chester var i elva-tolvårsåldern kom det till en definitiv uppgörelse mellan honom och Gertrude, när Chester förklarade att han inte kunde tänka sig ett liv som bomullsplockare som sina förfäder. Hans mor blev ursinnig och tyckte att detta var ett oförlåtligt utslag av högmod. Det slutade med att Gertrude slängde ut sin son, som i sin tur svor på att han aldrig skulle komma tillbaka. I stället flyttade Chester in hos sin tyranniske morbror, men där orkade han inte stanna länge, utan när han var 13 år gav han sig ut på en femtonmila barfotavandring för att söka upp sin far.

Hos pappan och hans familj kände sig Chester välkommen. Det var också där han mötte genuina bluesmusiker, och unge Chester insåg att han ville bli som dem. Med hjälp av sin far lyckades han spara ihop till sin första gitarr, och nu utvecklades Chester snabbt som musiker. Sitt artistnamn Howling Wolf tog han som åminnelse av när hans farfar berättat för honom om den starka och självständiga vargen, vilket Chester nog kände var ett passande totem.

Så småningom kunde Chester börja leva på sin musik, och när han fick jobb på krogarna i det relativt välbärgade West Memphis var hans lycka gjord. Men det dröjde till dess Chester fyllt fyrtio innan han vågade språnget till Chicago. Senare berättade han med stolthet i rösten för sina orkestermedlemmar att han var den förste ur sin klass som kunde lämna Memphis i en bil som var betalad och klar.

I Chicago blev Howling Wolf snart ett namn att räkna med. Mellan sina spelningar lärde sig privatpersonen Chester nu att läsa och skriva. Snart träffade han den skötsamma Lillie, en ensamstående from tvåbarnsmor som blev hans hustru. Lillie visade sig dessutom vara en duktig administratör som kunde bringa ordning i Chesters kontrakt och bokningar.
Mellan spelningarna levde Chester ett stilla familjeliv, och de två styvdöttrarna berättar hur han före sina framträdanden "pumpade upp sig" för att bli den Howling Wolf som publiken älskade att se på scenen.

Så kom dagen då Chester på en av sina turnéer återvände till sina födelsebygd. En av hans bandmedlemmar har berättat att när Chester plötsligt fick se Gertrude på gatan rusade han henne till mötes och föll på knä. Men hon bemötte sin son kallsinnigt, och när Chester i sina ansträngningar att beveka modern slet fram en femhundradollarssedel ("jag hade aldrig sett en stor slant", som bandmedlemen uttryckte det) kastade hon den föraktfullt på gatan och trampade omsorgsfullt ner den i gruset. "Jag har inget till övers för den som spelar djävulens musik", förklarade hon iskallt och vände på klacken. Det var alltså den kvinna som slängde ut sin son för hans högmod...

Chester var otröstlig hela resan tillbaka till Chicago, och inte ens när han något decennium senare låg på sitt yttersta ville Gertrude skänka sin son nåden att försonas.

"How many more years", som Howling Wolf spelade in redan då han nyss anlänt till Chicago 1951 tror jag egentligen handlar om hans uppbrott från sin mor och hans förtvivlade hopp om försoning och förståelse. (I den här inspelningen gjord 1965 och säkerligen efter det uppskakande mötet med modern viftar han ju t.o.m. med en sedel.)

Så här låter några av raderna:

"Going upstairs now and bring down all my clothes
going upstairs now and bring down, bring down all my clothes
and If anybody ask you about me, say I walked out a little door.

Gonna down on my knees and raise up my right hand
I fall down on my knees and raise up my right hand
I'd feel much better, if you would only understand."

Tredje gången gillt!

Max Raabe & Palast Orchester: "Just one of Those Things"

Bläddrade igenom TV-programmet för i kväll och hajade till när jag fick se att TV2 sänder den utsålda showen "Tredje gången gillt" från New York med Max Raabe och hans orkester. Jag har bara sett en halv konsert med Max Raabe på TV förut, och då blev jag överförtjust! Och jag var inte ensam, SvT Play skriver: "Max Raabe på estraden blev förra sommarens mest önskade repris av alla SVT-program, alla kategorier." (Tror f.ö. att det är den showen man kan se i sin helhet på YouTube.) Jag gillar de här showerna, för de har en torr humor som är svår att förklara för den som inte sett dem. Samtidigt som man driver med fjolligheten och fyrkantigheten i den här musikformen från mellankrigstiden så fuskar man inte bort det musikaliska. För övrigt arrangerar man även en del någorlunda modernt material till dåtida stil, bl.a. har orkestern gjort Super Trouper på sitt speciella sätt.
(Max Raabe heter egentligen Matthias Otto och är född 1962.)

Lisa, en färgstark artist!

"Knots"

Lisa Hannigan föddes 1981 i Irland, och efter att tidigare ha ingått i Damien Rice´s band har hon släppt två skivor i eget namn. Hennes ursprungliga stil kategoriseras som Indie Folk, men Lisa Hannigan är en mångsidig sångerska som inte bangar för att framträda med countrystjärnor såväl som jazzlegender. Förutom att Lisa låter bra gör hon ett varmt och behagligt intryck, och trevligt nog finns det gott om material med henne att ta del av på YouTube. Och så har hon förstås en egen hemsida!

Man behöver inte vara göteborgare för att heta Glen (retro I)

Måste vara en lågbudgetvideo - men låten är ju bra!

Glen Campbell föddes den 22 april 1936 i Delight, Arkansas. Han har inte skrivit så mycket av sitt material själv utan var ursprungligen studiemusiker, bland annat bakom kända namn som Elvis Presley och Frank Sinatra. Glen medverkade även som inhoppare i Beach Boys, men tackade nej till att fortsätta som fast bandmedlem.

Campbells liv har innehållit en hel del missbruksproblem, och även om han officiellt blev frälst på 80-talet drabbades han senare av återfall. År 2011 gick han ut i media och berättade att han drabbats av Alzheimer.

Glen Campbell har haft många hits under sina karriär, varav Rhinestone Cowboy är en av de största. Låten som gavs ut 1975 skrevs av Larry Weiss (1927-2011).

En innerlighetens röst

Concha Buika heter egentligen Maria da Concepción Balboa Buika, men oftast räcker det med artistnamnet Buika. Hon föddes 1972 i Palma de Mallorca, men hennes föräldrar kommer från Ekvatorialguinea. Buika var utöver sina föräldrar den enda med afrikanska rötter i grannskapet, och hon växte upp bland spanska romer, som invigde henne i den traditionella canteflamencons värld. Idag mixar Concha Buika flamenco och coplas med soul och jazz. Hennes senaste skiva En mi piel kom 2011, och den här finstämda balladen är hämtad från den. Källa Wikipedia.