Soweto Gospel Choir - bättre än energidryck!

                                                    
Soweto Gospel Choir är så medryckande att de är värda att ordineras av läkare vid nedstämdhet - deras härliga sång och på alla sätt färgstarka uppträdande får åtminstone mig på gott humör! Kören är världsberömd vid det här laget, bl.a. har man vunnit Grammys, sjungit med Bono och framträtt vid VM-finalen i fotboll i SA 2010. Här är de i "Mama Tembu's Wedding", där solisterna är Sipokazi Luzipo, Nozipho Konate ochThembisa Khuzwayo.

Musikens mirakel

                                                                                                                                                                        
Den här lilla kortfilmen från YouTube såg jag första gången på Aftonbladets hemsida, och jag tycker att den säger så mycket om hur musiken kan komma till användning som terapi och hjälp. Det är förbluffande och närmast chockerande vilken effekt musiken har på den här trötte och introverte gamlingen, där den visar sig kunna återuppväcka sinnesfunktioner som annars verkade förlorade för alltid.

Imany - mot nya höjder!

                                                                                                                                                                                                                      Imany hette Nadia Mladjao när hon föddes nyårsdagen 1979 på Comorerna och under sin uppväxt i Frankrike. Hon var en lovande höjdhoppare som tonåring, och de 1,67 hon hoppade 1998 är fortfarande nationsrekord för Comorerna. Efter idrottskarriären skrev Nadia på ett modellkontrakt med Ford Models Europe Agency, och hon arbetade som modell i många år, bland annat var hon stationerad sex år i USA innan hon återvände till Frankrike för att förverkliga sin dröm att bli sångerska.

Nu tog Nadia sig namnet Imany, som betyder "tro" på Swahili. Imanys förebilder är bl.a. Billie Holiday, Nina Simone, Janis Joplin och Tracy Chapman (den senare påminns man speciellt om när man hör Imanys röst). Imany uppträdde på olika klubbar och jazzbarer i den franska huvudstaden och gav 2010 ut en EP, innan hennes större skrivdebut kom i och med utsläppet av albumet The Shape of a Broken Heart år 2011 som blev en guldskiva i Frankrike.

Videon "You Will Never Know" ingår i en filmsvit gjord på musik från skivan. Regissören heter Andrew Dosunmu och för kamerajobbet svarade Bradford Young. Imany har sagt att inspelningen var intensiv, men att hon blev förtjust över resultatet. Det kan man förstå, för visst är det en välgjord video? Och musiken, den sitter ju som en smäck!                                                                                                                                                                             

Hattie - värd ett bättre öde...

 
"You See The Trouble With Me" - Hattie Littles. (Cover från Barry White.)
                                                                                                                                                                        
 Hattie Litttles föddes i Shelby, Mississippi 1937, och hennes musikaliska karriär tog sin början i gospelsammanhang och i talangtävlingar. År 1962 fick Motownproducenten Clarence Paul ögonen på Hattie efter att hon vunnit en talangtävling i Detroit. Hattie blev kontrakterad av Motown, men av de tio singlar som hon spelade in under de fyra år som kontraktet varade blev bara en utgiven -"Your Love Is Wonderful" / "Here You Come", där båda låtarna hade skrivits och producerats av självaste  Berry Gordy Jr. Några av de övriga inspelningarna gavs senare ut på samlingsboxar och har blivit eftertraktade samlarobjekt bland Motownianer. Under kontraktstiden framträdde hon även som försångare på Marvin Gayes turné 1963. 

Men Hattie Littles föredrog en mer bluesig reportoar än det slimmade Motownsoundet,  något som tros ha nått fram till Berry och lett till att deras vägar skildes när kontraktstiden löpte ut. Därmed stod Hattie utan kontrakt, och hon lämnade musikbranschen. Hennes liv kom nu att kantas av missbruksproblem, och enligt Ian Levine, som senare återupptäckte Hattie, skall hon ha dömts till ett långvarigt fängelsestraff efter att ha dödat sin misshandlande make i självförsvar. (Ett barnbarn till Hattie dementerar uppgifterna om missbruket och fängelsestraffet, medan andra släktingar inte verkar göra någon hemlighet av denna tragiska period i Hatties liv.)

Levine är en engelsk musikproducent som startade Motorcity Records, där han knöt upp en mängd artister som tidigare varit kontrakterade av Motown. Ian Levine hade hört talas om vilken framstående artist Hattie Littles hade varit, men enligt Levines uppgiftslämnare var hon inte längre i livet. Men så en dag på 1980-talet berättade en gitarrist som jobbade för Levine att ryktena inte stämde, utan att Hattie i själva verket var gospelsångerska i Detroit. Levine skyndade sig att leta reda på Hattie, och hon var överlycklig att få en ny chans att spela in skivor.

Levine gav ut en rad skivor i England med Hattie Littles från slutet av 1980-talet och fram till mitten av 1990-talet många av dem covers. Hon hade en stark röst fylld med soulkänsla och ett djupt vibrato. På en samlingsskiva som kom ut 1996 med låtar från hennes tidiga karriär kan man i vissa låtar höra korta monologer, en specialitet som flera färgade artister vävde in i sina låtar, och som väl kan sägas var en föregångare till det som senare kom att bli rapmusiken.

I juni 2000 ändades Hattie Littles liv av en hjärtattack. Men fortfarande man kan se och höra henne bl.a. på YouTube, och konstatera att det här var en sångerska som verkligen var värd en andra chans!

(Från olika källor på nätet.)

Och så, femtiofem år senare - Jo-Ann!

                                                                                                                                                                           

Allt oftare händer det att en låt som jag tycker är bra visar sig ha varit populär för flera år sedan, men att den gått mig förbi. Fast att det dyker upp låtar med femtiofem år på nacken som jag gillar och som jag inser att jag skulle ha gillat lika mycket när den var färsk om jag bara hade hört den då, det hör till undantagen. Men en sådan låt är "Mama, can I go out" med Jo-Ann Campbell, som jag nyligen upptäckt på YouTube. Den spelades in redan 1957, och skrevs av än den senare legendariske Bo Diddley, som även medverkade på gitarr vid inspelningen. Först ett år senare skulle Bo Diddley ge ut sin första egna skiva, som ju med tiden skulle följas av många fler. Jo-Ann Campbell var nitton år när skivan gavs ut, men hon ser faktiskt lite äldre ut, så den barnsliga bönen till mamma att få gå ut verkar med vår tids mått lite töntig...

Om vi tar det från början så föddes Jo-Ann i Jacksonville, Florida den 20 juli 1938. Redan som fyraåring sattes hon i musikskola, och när hon senare kom till High School blev hon utsedd till "drum majorette". När Jo-Ann var sexton drog hon till Europa som medlem i en dansgrupp på turné, och vid återkomsten ingick hon i några dansgrupper som gjorde en hel del TV-framträdanden i den tidens kända stora TV-shower. Hon bildade t.o.m. en egen dansgrupp, The Haydens, som hon dock upplöste redan 1956, när hon beslöt att satsa på sångkarriären.

Jo-Ann Campbell gav ut en hel del skivor, varav den mest lyckosamma låten nådde plats 38 på Billboards top 100, och hon medverkade även i två tidstypiska filmer (videon verkar vara från en av filmerna). Hon lär ha haft ett omsusat förhållande med Bobby Darin, men i början på sextiotalet gifte sig Jo Ann med sångaren och skivproducenten Troy Seals, som hon 1964 gav ut en skiva tillsammans med  under namnet Jo Ann & Troy. Det blev så vitt känt hennes sista skivinspelning, för Jo-Ann drog sig tillbaka från branschen strax därefter. Paret flyttade till Nashville, där Troy blev låtskrivare, studiomusiker och musikstudioinredare. Om Jo-Ann senare liv är inte mycket känt, men hon sägs bl.a. ha engagerat sig i proteströrelsen mot pälsindustrin.