"Åren går in i varann och jag inser att tiden är kort Årstiderna smälter samman Och jag vill minnas det jag en gång glömde bort"
Pensionen närmar sig, så Melissa Horns textrader ur "Under löven" känns riktigt aktuella...
Melissa Horn, eller Astrid Melissa Edwarda Horn Weitzberg som hennes fullständiga namn är, föddes 1987 och är ännu en i raden av alla unga svenska artister som berikar tillvaron. Många av oss minns nog hennes mamma Maritza Horn, som bland annat populariserade gamla skillingtryck. Vem kommer t.ex. inte ihåg hennes tolkning av "Lejonbruden"? Nu är det alltså Melissa som för familjetraditionen vidare, och jag gläds inte minns över att hon väljer att sjunga på svenska.
År 1970 framträdde Aretha Franklin i Cliff Richard Show med låten Don't Play That Song (You Lied), ursprungligen skriven för Ben E.King av Ahmet Ertegün (skivmärket Atlantics legendariske grundare) och Betty Nelson. Jag har inte hört låten på många år, men när jag hittade den på YouTube igår högg den tag direkt. Vilken låt, vilken sångerska, och vilken inspelning! Arethas sätt att vända sig till publiken skapar en kontakt som känns äkta rakt igenom.
Kanske var det ett straff för att jag aldrig sett Idol som jag blev alldeles ställd när jag f.f.g. såg Moa Lignell hos Skavlan i fredags? Den tjejen är ju sagolikt bra, och det måste bli fem tjavvlar i betyg på "Home Tonight"! (Vilken lycka: först Moa Lignell hos Skavlan i fredags, och så Ane Brun hos Moraeus nu i kväll!)
Upptäcker att det var fyra månader sedan jag åstadkom något på Lyssnerian, och så kan vi ju inte ha det! Problemet är bara att jag inte lyssnat så mycket på musik i sommar, men idag när jag var ute och körde en sväng med bilen på jobbet hörde jag Good Tradition med Tanita Tikaram klinga ut i etern på P4 Göteborg. Den var det länge sedan jag hörde dessförinnan, och jag tycker att den passar utmärkt som start av höstsäsongen på Lyssnerian.
Tanita Tikaram har en verkligt brokig bakgrund som född i Tyskland 1969, med en far från Fiji (men av indiskt ursprung) som tjänstgjorde i brittiska armén, och en mor från Malaysia. Redan 1988 spelade hon in Good Tradition, och jag tycker att den står sig bra fortfarande. Tanita hörs väl inte av så ofta numera, men hon finns faktiskt på YouTube med en färsk låt, "Dust On My Shoes".
Nu är jag inställd på att inte dröja fyra månader med nästa utlägg på Lyssnerian...
Soweto Gospel Choir är så medryckande att de är värda att ordineras av läkare vid nedstämdhet - deras härliga sång och på alla sätt färgstarka uppträdande får åtminstone mig på gott humör! Kören är världsberömd vid det här laget, bl.a. har man vunnit Grammys, sjungit med Bono och framträtt vid VM-finalen i fotboll i SA 2010. Här är de i "Mama Tembu's Wedding", där solisterna är Sipokazi Luzipo, Nozipho Konate ochThembisa Khuzwayo.
Den här lilla kortfilmen från YouTube såg jag första gången på Aftonbladets hemsida, och jag tycker att den säger så mycket om hur musiken kan komma till användning som terapi och hjälp. Det är förbluffande och närmast chockerande vilken effekt musiken har på den här trötte och introverte gamlingen, där den visar sig kunna återuppväcka sinnesfunktioner som annars verkade förlorade för alltid.
Imany hette Nadia Mladjao när hon föddes nyårsdagen 1979 på Comorerna och under sin uppväxt i Frankrike. Hon var en lovande höjdhoppare som tonåring, och de 1,67 hon hoppade 1998 är fortfarande nationsrekord för Comorerna. Efter idrottskarriären skrev Nadia på ett modellkontrakt med Ford Models Europe Agency, och hon arbetade som modell i många år, bland annat var hon stationerad sex år i USA innan hon återvände till Frankrike för att förverkliga sin dröm att bli sångerska.
Nu tog Nadia sig namnet Imany, som betyder "tro" på Swahili. Imanys förebilder är bl.a. Billie Holiday, Nina Simone, Janis Joplin och Tracy Chapman (den senare påminns man speciellt om när man hör Imanys röst). Imany uppträdde på olika klubbar och jazzbarer i den franska huvudstaden och gav 2010 ut en EP, innan hennes större skrivdebut kom i och med utsläppet av albumet The Shape of a Broken Heart år 2011 som blev en guldskiva i Frankrike.
Videon "You Will Never Know" ingår i en filmsvit gjord på musik från skivan. Regissören heter Andrew Dosunmu och för kamerajobbet svarade Bradford Young. Imany har sagt att inspelningen var intensiv, men att hon blev förtjust över resultatet. Det kan man förstå, för visst är det en välgjord video? Och musiken, den sitter ju som en smäck!
"You See The Trouble With Me" - Hattie Littles. (Cover från Barry White.)
Hattie Litttles föddes i Shelby, Mississippi 1937, och hennes musikaliska karriär tog sin början i gospelsammanhang och i talangtävlingar. År 1962 fick Motownproducenten Clarence Paul ögonen på Hattie efter att hon vunnit en talangtävling i Detroit. Hattie blev kontrakterad av Motown, men av de tio singlar som hon spelade in under de fyra år som kontraktet varade blev bara en utgiven -"Your Love Is Wonderful" / "Here You Come", där båda låtarna hade skrivits och producerats av självaste Berry Gordy Jr. Några av de övriga inspelningarna gavs senare ut på samlingsboxar och har blivit eftertraktade samlarobjekt bland Motownianer. Under kontraktstiden framträdde hon även som försångare på Marvin Gayes turné 1963.
Men Hattie Littles föredrog en mer bluesig reportoar än det slimmade Motownsoundet, något som tros ha nått fram till Berry och lett till att deras vägar skildes när kontraktstiden löpte ut. Därmed stod Hattie utan kontrakt, och hon lämnade musikbranschen. Hennes liv kom nu att kantas av missbruksproblem, och enligt Ian Levine, som senare återupptäckte Hattie, skall hon ha dömts till ett långvarigt fängelsestraff efter att ha dödat sin misshandlande make i självförsvar. (Ett barnbarn till Hattie dementerar uppgifterna om missbruket och fängelsestraffet, medan andra släktingar inte verkar göra någon hemlighet av denna tragiska period i Hatties liv.)
Levine är en engelsk musikproducent som startade Motorcity Records, där han knöt upp en mängd artister som tidigare varit kontrakterade av Motown. Ian Levine hade hört talas om vilken framstående artist Hattie Littles hade varit, men enligt Levines uppgiftslämnare var hon inte längre i livet. Men så en dag på 1980-talet berättade en gitarrist som jobbade för Levine att ryktena inte stämde, utan att Hattie i själva verket var gospelsångerska i Detroit. Levine skyndade sig att leta reda på Hattie, och hon var överlycklig att få en ny chans att spela in skivor.
Levine gav ut en rad skivor i England med Hattie Littles från slutet av 1980-talet och fram till mitten av 1990-talet många av dem covers. Hon hade en stark röst fylld med soulkänsla och ett djupt vibrato. På en samlingsskiva som kom ut 1996 med låtar från hennes tidiga karriär kan man i vissa låtar höra korta monologer, en specialitet som flera färgade artister vävde in i sina låtar, och som väl kan sägas var en föregångare till det som senare kom att bli rapmusiken.
I juni 2000 ändades Hattie Littles liv av en hjärtattack. Men fortfarande man kan se och höra henne bl.a. på YouTube, och konstatera att det här var en sångerska som verkligen var värd en andra chans!
Allt oftare händer det att en låt som jag tycker är bra visar sig ha
varit populär för flera år sedan, men att den gått mig förbi. Fast att
det dyker upp låtar med femtiofem år på nacken som jag gillar och som
jag inser att jag skulle ha gillat lika mycket när den var färsk om jag
bara hade hört den då, det hör till undantagen. Men en sådan låt är
"Mama, can I go out" med Jo-Ann Campbell, som jag nyligen upptäckt på
YouTube. Den spelades in redan 1957, och skrevs av än den senare
legendariske Bo Diddley, som även medverkade på gitarr vid inspelningen.
Först ett år senare skulle Bo Diddley ge ut sin första egna skiva, som
ju med tiden skulle följas av många fler. Jo-Ann Campbell var nitton år
när skivan gavs ut, men hon ser faktiskt lite äldre ut, så den barnsliga
bönen till mamma att få gå ut verkar med vår tids mått lite töntig...
Om
vi tar det från början så föddes Jo-Ann i Jacksonville, Florida den 20
juli 1938. Redan som fyraåring sattes hon i musikskola, och när hon
senare kom till High School blev hon utsedd till "drum majorette". När
Jo-Ann var sexton drog hon till Europa som medlem i en dansgrupp på
turné, och vid återkomsten ingick hon i några dansgrupper som gjorde en
hel del TV-framträdanden i den tidens kända stora TV-shower. Hon bildade
t.o.m. en egen dansgrupp, The Haydens, som hon dock upplöste redan
1956, när hon beslöt att satsa på sångkarriären.
Jo-Ann
Campbell gav ut en hel del skivor, varav den mest lyckosamma låten
nådde plats 38 på Billboards top 100, och hon medverkade även i två
tidstypiska filmer (videon verkar vara från en av filmerna). Hon lär ha haft ett omsusat förhållande med Bobby
Darin, men i början på sextiotalet gifte sig Jo Ann med sångaren och
skivproducenten Troy Seals, som hon 1964 gav ut en skiva tillsammans
med under namnet Jo Ann & Troy. Det blev så vitt känt hennes sista
skivinspelning, för Jo-Ann drog sig tillbaka från branschen strax
därefter. Paret flyttade till Nashville, där Troy blev låtskrivare,
studiomusiker och musikstudioinredare. Om Jo-Ann senare liv är inte mycket känt, men hon sägs bl.a. ha engagerat sig i proteströrelsen mot pälsindustrin.
You Tube består inte "bara" av en kopiös mängd med filmsnuttar av olika slag, utan där finns hela långfilmer. Igår såg jag t.ex. en film om blueslegenden Howling Wolf, en av min ungdoms hjältar. Att jag inte är ensam om att gilla Howling Wolf kan man konstatera av att klippet här ovan har setts nästan tre miljoner gånger, och att 11 213 gillar det, mot bara 77 som av någon anledning inte tycker om det.
Chester Burnett (ä.k.s. Howling Wolf) föddes i White Station, Mississippi 1910. Hans föräldrar hade gått skilda vägar när Chester var bara barnet, och han växte upp hos sin strängt religiösa mor Gertrude. Redan när Chester var i elva-tolvårsåldern kom det till en definitiv uppgörelse mellan honom och Gertrude, när Chester förklarade att han inte kunde tänka sig ett liv som bomullsplockare som sina förfäder. Hans mor blev ursinnig och tyckte att detta var ett oförlåtligt utslag av högmod. Det slutade med att Gertrude slängde ut sin son, som i sin tur svor på att han aldrig skulle komma tillbaka. I stället flyttade Chester in hos sin tyranniske morbror, men där orkade han inte stanna länge, utan när han var 13 år gav han sig ut på en femtonmila barfotavandring för att söka upp sin far.
Hos pappan och hans familj kände sig Chester välkommen. Det var också där han mötte genuina bluesmusiker, och unge Chester insåg att han ville bli som dem. Med hjälp av sin far lyckades han spara ihop till sin första gitarr, och nu utvecklades Chester snabbt som musiker. Sitt artistnamn Howling Wolf tog han som åminnelse av när hans farfar berättat för honom om den starka och självständiga vargen, vilket Chester nog kände var ett passande totem.
Så småningom kunde Chester börja leva på sin musik, och när han fick jobb på krogarna i det relativt välbärgade West Memphis var hans lycka gjord. Men det dröjde till dess Chester fyllt fyrtio innan han vågade språnget till Chicago. Senare berättade han med stolthet i rösten för sina orkestermedlemmar att han var den förste ur sin klass som kunde lämna Memphis i en bil som var betalad och klar.
I Chicago blev Howling Wolf snart ett namn att räkna med. Mellan sina spelningar lärde sig privatpersonen Chester nu att läsa och skriva. Snart träffade han den skötsamma Lillie, en ensamstående from tvåbarnsmor som blev hans hustru. Lillie visade sig dessutom vara en duktig administratör som kunde bringa ordning i Chesters kontrakt och bokningar. Mellan spelningarna levde Chester ett stilla familjeliv, och de två styvdöttrarna berättar hur han före sina framträdanden "pumpade upp sig" för att bli den Howling Wolf som publiken älskade att se på scenen.
Så kom dagen då Chester på en av sina turnéer återvände till sina födelsebygd. En av hans bandmedlemmar har berättat att när Chester plötsligt fick se Gertrude på gatan rusade han henne till mötes och föll på knä. Men hon bemötte sin son kallsinnigt, och när Chester i sina ansträngningar att beveka modern slet fram en femhundradollarssedel ("jag hade aldrig sett en stor slant", som bandmedlemen uttryckte det) kastade hon den föraktfullt på gatan och trampade omsorgsfullt ner den i gruset. "Jag har inget till övers för den som spelar djävulens musik", förklarade hon iskallt och vände på klacken. Det var alltså den kvinna som slängde ut sin son för hans högmod...
Chester var otröstlig hela resan tillbaka till Chicago, och inte ens när han något decennium senare låg på sitt yttersta ville Gertrude skänka sin son nåden att försonas.
"How many more years", som Howling Wolf spelade in redan då han nyss anlänt till Chicago 1951 tror jag egentligen handlar om hans uppbrott från sin mor och hans förtvivlade hopp om försoning och förståelse. (I den här inspelningen gjord 1965 och säkerligen efter det uppskakande mötet med modern viftar han ju t.o.m. med en sedel.)
Så här låter några av raderna:
"Going upstairs now and bring down all my clothes going upstairs now and bring down, bring down all my clothes and If anybody ask you about me, say I walked out a little door.
Gonna down on my knees and raise up my right hand I fall down on my knees and raise up my right hand I'd feel much better, if you would only understand."
Max Raabe & Palast Orchester: "Just one of Those Things"
Bläddrade igenom TV-programmet för i kväll och hajade till när jag fick se att TV2 sänder den utsålda showen "Tredje gången gillt" från New York med Max Raabe och hans orkester. Jag har bara sett en halv konsert med Max Raabe på TV förut, och då blev jag överförtjust! Och jag var inte ensam, SvT Play skriver: "Max Raabe på estraden blev förra sommarens mest önskade repris av alla SVT-program, alla kategorier." (Tror f.ö. att det är den showen man kan se i sin helhet på YouTube.) Jag gillar de här showerna, för de har en torr humor som är svår att förklara för den som inte sett dem. Samtidigt som man driver med fjolligheten och fyrkantigheten i den här musikformen från mellankrigstiden så fuskar man inte bort det musikaliska. För övrigt arrangerar man även en del någorlunda modernt material till dåtida stil, bl.a. har orkestern gjort Super Trouper på sitt speciella sätt. (Max Raabe heter egentligen Matthias Otto och är född 1962.)
Lisa Hannigan föddes 1981 i Irland, och efter att tidigare ha ingått i Damien Rice´s band har hon släppt två skivor i eget namn. Hennes ursprungliga stil kategoriseras som Indie Folk, men Lisa Hannigan är en mångsidig sångerska som inte bangar för att framträda med countrystjärnor såväl som jazzlegender. Förutom att Lisa låter bra gör hon ett varmt och behagligt intryck, och trevligt nog finns det gott om material med henne att ta del av på YouTube. Och så har hon förstås en egen hemsida!
Måste vara en lågbudgetvideo - men låten är ju bra!
Glen Campbell föddes den 22 april 1936 i Delight, Arkansas. Han har inte skrivit så mycket av sitt material själv utan var ursprungligen studiemusiker, bland annat bakom kända namn som Elvis Presley och Frank Sinatra. Glen medverkade även som inhoppare i Beach Boys, men tackade nej till att fortsätta som fast bandmedlem.
Campbells liv har innehållit en hel del missbruksproblem, och även om han officiellt blev frälst på 80-talet drabbades han senare av återfall. År 2011 gick han ut i media och berättade att han drabbats av Alzheimer.
Glen Campbell har haft många hits under sina karriär, varav Rhinestone Cowboy är en av de största. Låten som gavs ut 1975 skrevs av Larry Weiss (1927-2011).
Concha Buika heter egentligen Maria da Concepción Balboa Buika, men oftast räcker det med artistnamnet Buika. Hon föddes 1972 i Palma de Mallorca, men hennes föräldrar kommer från Ekvatorialguinea. Buika var utöver sina föräldrar den enda med afrikanska rötter i grannskapet, och hon växte upp bland spanska romer, som invigde henne i den traditionella canteflamencons värld. Idag mixar Concha Buika flamenco och coplas med soul och jazz. Hennes senaste skiva En mi piel kom 2011, och den här finstämda balladen är hämtad från den. Källa Wikipedia.
Dags för den rykande färska videolåten "Hurt" med Johnny Jake! "Johnny Jake", säger ni då, "vem är det"? Och det säger jag också! Det finns en bunt låtar upplagda med Johnny på YouTube med sisådär 51 besökare - några gillar honom, nästan ingen gillar honom inte. Johnny har t.o.m. en egen hemsida, där han lyckas med konststycket att inte tala alls om sig själv. Söker man information på Billboard ser det ut så här, och rätt grundligt googlande ger bara vid handen att Johnny är född på nyårsafton 1969 (vid laget känns allt det grävande jobbet värt en guldspade). Nej, Johnny Jake låter musiken tala för sig, vilket är ett sympatiskt drag, tycker jag!
(P.S. Jo förresten, upptäckte att Johnny är en hejare på piano också!)
Ronnie Moipolai från Kopong Village i Kweneng district, som ligger cirka 50 km väster om Botswanas huvudstad Gaborone, är en trettioårig gatumusiker som drar runt på gatorna och säljer sin musik för några kronor. Tack vare youtube har hans härliga gitarrspel och rytmiska sånger nått ut till en bred internationell publik, och det är bara att hoppas att han får välförtjänt betalt för detta. Här framför han den färska "Happy New Year 2012 Jippie!". Same to you Ronnie, och glöm inte att klappa jycken!
Violinisten Lindsey Stirling är en ny bekantskap för mig, men jag vet nu att hon föddes i Orange County, Kalifornien 1986, och att hon fick sitt stora genombrott i America´s Got Talent 2010. Lindsey har en klassisk grund att stå på, men har numera en mångsidig och rockig reportoar. Parallellt med sitt musikutövande läser Lindsey Stirling terapeutisk rekreation vid Brigham Young University. Hennes videoinspelningar präglas av spelglädje och humor.
"Electric Daisy Violin" gavs ut som singel våren 2011, och eftersom jag gillar övergivna platser tycker jag att miljön i den här inspelningen är spännande.
Länk till Lindseys Stirlings kanal på Youtube här!
